Att man aldrig lär sej:

Att barn är vanemänniskor och vaknar samma tid oavsett vardag eller helg. Varför är man då så dum att man inte lägger sej i tid (och inte sitter uppe halva natten och försöker lära sej finesserna i bloggen) för att pigg och alert orka leka med sina barn klockan 06 på lördag morgon. I morses kom de trallande med varsin kudde och kröp ner en stund hos mej, men det dröjde inte länge förrän jag hörde:mamma,mamma, vänning (=välling), titta tävä (ja ni fattar, TV). Jag tycker det är kul att de gillar pippi, Emil och Lotta på bråkmakargatan, för det kan jag tänka mej att titta på ihop med dom, tycker att mycket tecknat är skit rent ut sagt.

Nu måste jag gnälla lite på försäkringskassan:
Fast innan jag gnäller vill jag ge en eloge till handläggarna som alltid är trevliga och tillmötesgående och försöker hjälpa en på alla sätt. Nu till gnället:
Tycker det är helt oki att skicka in intyg från förskolan när barnen varit sjuka och man har varit hemma, fusk är fy. Men att behöva vänta ett par veckor på att försäkringskassan skall skicka intyget som skall fyllas i är inte oki. Efter 2 veckor fick maken ringa och begära ett intyg som sedan damp ner och fördröjde utbetalningen ytterligare. Inte första gången heller. Arbetsgivaren är ju snabb att dra frånvaro så man kommer helt ur fas. Räkningarna har sina förfallodagar och det går ju inte att bara betala lite när man vill.
Den här hösten har vart en riktig pärs. Barnen har vart sjuka i omgångar, sen åkte jag på en elak lunginflammation och låg sjuk 3 veckor och detta har gjort djupa hål i plånboken, tyvärr. Men nu finns hopp om bättre tider (bortsett 3 VAB-dagar denna veckan) för jag räknar med en jättemega (????!!!) löneförhöjning nu efter strejken så det så. Man måste tänka positivt sägs det.